Var det så här det skulle sluta,
var det så här det skulle gå?
Tänk att två människor som älskat
kan bryta ner varandra så.
Tänk att dom händer som har smekt mej
kan riva upp så djupa sår.
Tänk att dom läppar som har kysst mej
kan attrackera mej så hårt.
.
Hur kan jag själv bli så förbittrad,
hur kan man säja allt jag sagt?
Hur kan jag själv bli så förhärdad,
hur kan man bli så jävla kall?
Vad är det för en gräslig avgrund
som plötsligt öppnas i min själ?
Hur kan man tänka såna tankar
om nån man en gång ville väl?
.
Jag orkar inte gå igenom
med vännerna vad som var fel.
Jag orkar en gång inte se dom,
det är fullt tillräckligt som det är!
.
Tids nog så kommer dom att säja
att livet måste ha sin gång.
Att nya möjligheter väntar,
att det är fel att se sej om.
För min del går livet återvända
på vilket jävla vis som helst!
Men just nu måste jag bekänna:
Det är mycket ensamt här ikväll.
.
Skiva: Nio liv (1985), tekst och musik: Björn Afzelius
.
En fundering, i eftertankens kranka blekhet, kring några av de avgrunder vi alla bär inom oss. Som till exempel förmågan att kunna hata den vi en gång älskat.
