Det var i Varadero
jag mötte Don Quixote.
Jag kom från Las Americas,
Du Ponts berömda slott.
Det ligger där på udden,
en pärla i Karibien,
med Mexikanska Golfens
gröna vatten under
slottets altan.
Och i biblioteket
hänger ännu tavlorna
av hustru och barn.
.
Dom kom där, mitt i parken,
i Kubas sammetsnatt.
Den stolte Don Quixote
och Sancho med sin hatt.
Dom tog mej ner till havet,
dom pekade mot fjärran,
och Don Quixote sa':
"Där, under stjärnan,
ligger Miami Beach.
Där står den största
vädekvarn som finns,
i afton rider jag dit.
.
Och jag rider framåt,
jag rider över havet.
Jag rider med vindarna
som blåser över vattnet.
För jag har en längtan,
en tanke och en mening.
Och inget kan hindra den
att nå till horisonten!
.
Jag slåss mot väderkvarnar
för det är min passion.
Ju större desto bättre,
det utvecklar mitt mod.
Folk tror att jag är galen,
en rest från det förgångna.
Men se på dom som klagar
hur dom flaxar
i sin hållningslöshet!
Dom liknar gamla
nötta, trötta kvarnar.
Så'na rider jag ner!
.
För jag rider framåt,
jag rider över havet.
Jag rider med vindarna
som blåser över vattnet.
För jag har en längtan,
en tanke och en mening.
Och inget kan hindra den
att nå till horisonten!
.
Skiva: Don Quixote (1988), musik: Silvio Rodriguez, originaltittel: El Mayor, tekst: Björn Afzelius
.
Sedan 1961 är Kuba försatt i ekonomisk blockad av USA. Detta är en kriminell handling som strider mot folkrätten, och den har mycket riktig också sedan fördömts i FN. Självfallet utan resultat.
.
Sången, som på spanska heter "El Mayor", är Silvio Rodriguez' paradnummer. När jag ett år efter min egen inspelning av den kom hem till hans arrangör Frank Fernandez i Havanna sa han: "Björn, du har tagit Kubas viktigste visa och fört den in i framtiden. Ni har lagt något till det redan perfekta." Vilken komplimang till Olle och mig!
.
Inspelningen ledde också till ett samarbete mellan mig och den då rätt okända sånggruppen Triple & Touch. Jag bad dem följa mig med ut på stor sommarturne 1989. Jag ville ha en kör, men en kör med tryck. De var inte vana vid mycket publik, så när vi en eftermiddag spelat för 45000 personer på Midtfynfestivalen i Danmark frågade jag efteråt Lasse Kronér i logen vad han tyckte om upplevelsen. Han svarade med ett saligt leende; "Jag hade gåshud i två timmar!
