Jag uppnådde mer än jag någonsin drömt.
Jag har upplevt så mycket att hälften är glömt.
Men nu är jag tillbaks där jag börja, min vän;
Jag är ensam igen.
Femtio fyllda, med fullvuxna barn.
På väggen hänger trofeer på rad.
Men guldskivor har inget värde för den
som är ensam igen.
.
Framgången kom, och nya vänner med den.
Ja, doften av pengar känner många igen.
Herregud, vilken fest; Jag förstår inte än
hur jag överlevt.
Jag ångrar dock inget, det var värt varje spänn.
Jag skulle med glädje göra om det igen,
och minnena är som en kär gammal vän
i min ensamhet.
.
Mitt jobb har jag skött, mina barn likaså,
och vännerna vet nog precis var jag står,
men kärleken liknar en ren katastrof,
nu i efterhand.
Jag har frossat i kvinnor, och blitt älskad som få.
Dom har fått min respekt, och allt dom pekade på,
men ingen av dom har någonsin lyckats förstå
vad jag är för en man.
.
Några dras till den spänning som finns i mitt jobb,
där man reser och festar, med dom ger ofta opp
när det visar sej att också stjärnorna
bleknar i gryningen.
Andra vill ha en man som är i balans,
som är hemkär och lugn, och som känner sin plats.
Men har man sett halva världen kan man aldrig mer
låta sej tämjas, min vän.
.
Jag drömmer om någon som kan ge mej ro,
och hålla mej ung, och sen ger mej passion.
Jag kräver ju allt, slentrianen är det
som jag fruktar mest.
Jag blir aldrig bitter, det är emot min natur.
Men jag funderar ibland på hur den kvinna ser ut
som inser att i denna trygga figur
bor ett kärleksdjur.
.
Dagen är kylig, hösten är klar.
Himlen är ovanligt vacker i dag.
Jag tror jag ska göra som jag
brukade göra för längesen;
Jag går ner till havet och sätter mej ner,
och känner hur vindarna blåser mej ren.
Vem vet, kanske dyker ett nytt fenomen
upp ur vågorna.
.
Skiva: Tankar vid 50 (1997), tekst och musik: Björn Afzelius
